Arkiv
Här presenterar vi profiler, som är, eller har varit medlemmar i BK Esplanad
Vi har en f d svensk mästare i friidrott i vår klubb
Jag har alltsedan jag med teknisk handledning drog igång vår hemsida, umgåtts med tanken att presentera några av våra medlemmar på hemsidan. Medlemmar som antingen har presterat något extra beundransvärt på boulebanorna eller i något annat sammanhang gjort sig förtjänta av lite uppmärksamhet. Och i lördags, den 9 maj, då jag hjälpte till i serveringen under Landslagskvalet, bestämde jag mig för att göra slag i saken. Tillsammans med mig arbetade den dagen bl a Ylva Hedman, som tillsammans med ett par andra tjänstgörande medlemmar stod och pratade friidrott den här lugna dagen i serveringen. Och vad fick jag höra? Jag som inte har mina rötter i Gävle och visserligen har hört att Ylva var en duktig friidrottare före boulekarriären. Jo att Ylva har varit svensk mästare på 800 meter - två gånger!
Nu är Ylva inte den som är så angelägen att prata om sina bedrifter, blygsam som hon är. Och inte vill hon bli intervjuad heller. Just intervjuer var bland det värsta jag visste under den här tiden säger Ylva. Och förresten var väl det där inte så märkvärdigt. Och så var det så länge sedan. INTE MÄRKVÄRDIGT! En dubbel svensk friidrottsmästare i våra led. Och att det var länge sedan gör inte prestationen mindre beundransvärd nu i mina ögon. Det finns säkert fler klubbmedlemmar i Esplanad än jag som vill veta mer om hennes tidigare idrottskarriär. Och till slut kan jag i alla fall förmå henne att klämma fram några svar på mina frågor.
Ylva som är en genuin gävletjej tyckte redan från barnsben om att springa fort. Tävlade gärna med killarna på gatan. Så småningom hittade hon till Strömvallen, som blev hennes andra hem. Ser jag dig inte någonstans i närheten, så vet jag alltid att du finns på Strömvallen, sa mamma.
Ylva fick så småningom en tränare på Strömvallen. Hon kände att 800 meter var den distans som passade henne bäst. Snart var hon bästa 800-meterslöparen i distriktet på damsidan och sopade hem det ena distriktsmästerskapet efter det andra. Fick chansen i friidrottslandslaget och blev svensk mästarinna på 800 meter på Stadion 1960 på en utmärkt tid. Året därpå var Ylva i kanonform.
1961 var mitt bästa år. Jag kände mig oerhört stark, var i mästerlig form och var säker på att bärga min andra guldmedalj i SM, som den här gången skulle gå i Göteborg. Ylva som var storfavorit var laddad när starten skulle gå, ja kanske överladdad. Och tjuvstartade! Omstart. Det var oro i stora delar av fältet när startskottet gick för andra gången och löparna kallades tillbaka, varpå huvuddomaren valde att diska Ylva. Storfavoriten! Det skrevs och diskuterades mycket om den här tvivelaktiga diskningen. Ylva som hade rest tillsammans med ledare och tränare från Gävle till Göteborg för att enkelt plocka hem sin andra guldmedalj var helt förkrossad. Jag grät hela natten och var otröstlig. Det här loppet var jag säker på att vinna. Så stark som jag kände mig det året. Ingen av konkurrenterna var i närheten av mina tider och hon som nu vann presterade en tid som motsvarade mina lättare träningstider.
Året därpå, 1962, blev Ylva svensk mästarinna på 800 meter för andra gången. Ingen bra tid den här gången. Men jag behövde inte anstränga mig och vann överlägset. Det blev landskampsseger även mot Polen.
Ylva var med i svenska friidrottslandslaget under sex år. En rolig men på sitt sätt jobbig tid också. Tuff träning naturligtvis, många resor och tävlingar. Ständigt påpassad och uppmärksammad. Det var roligare när du inte var med i landslaget, menade mamma.
På vintern åkte Ylva skidor - fort! Så fort att hon kammade hem ett flertal DM-segrar på 5 och 10 km. Var med på ett SM i lag tillsammans med ett skidess på den tiden, Barbro Martinsson, och blev femma med sin klubb Valbo.
Efter tävlandet på löparbanorna och i skidspåren hittade Ylva så småningom till boulebanorna. Först via PRO Brynäs och Stenebergsparken, Sörby Urfjäll, Silverbäckarna till LBJ på Alderholmen. Och så fick vi i Esplanad äran och nöjet att hälsa denna beundransvärda idrottstjej och duktiga boulespelare som medlem i vår klubb för ett par år sedan. Framgångarna har inte heller låtit vänta på sig i Esplanad. Kolla resultatlistorna på hemsidan!
Det var väl inte så märkvärdigt sa Ylva om sin friidrottskarriär. Förutom två SM-segrar, landskampssegrar och ett 40-tal DM-segrar i löpning och skidor har hon spelat handboll med framgång också. Jag undrar om jag inte har ett DM i handboll också säger hon lite försynt. Men hallå där! Vem skulle inte vara sprickfärdigt stolt över sådana meriter. Jag är i alla fall mäkta imponerad och glad över att ha en sådan ödmjuk och framgångsrik mästare som klubbkamrat. Så det måste jag ju bara skriva om förstår ni väl./Ralph i maj 2015.
****************************************************************************************************
Egart Calin - Mr Boule från Sandviken
Du hör någon säga Egart - och du tänker genast på poängboule. Eller du ser kanske Egart framför dig i sina karakteristiska smidiga, mjuka, kattliknande rörelser när han hanterar kloten på banan.
Poängboulen är Egart Calins skapelse, en tävling som drar boulespelare i stort antal varje måndag under innesäsongen. Rekordet är 83 besökare och snittet ligger på 65 - 70 normala måndagar. Och det är inte bara gävlebor som kommer. Hit söker sig poängboulefrälsta från Uppsala, Hedemora, Tierp, Månkarbo, Östhammar och Sandviken, för att nämna några platser. Nybörjare blandas med tävlingsspelare på skiftande nivåer i sitt boulekunnande i en salig mix. Som trivs och kommer tillbaka, vecka efter vecka till Egart och assisterande sambon Birgit Valsberg.
Men det var i Storvik som poängboulen föddes under Egarts tid i Steel Boule. Han startade inte bara poängboulen utan grundade och byggde upp Sandvikenklubben Steel Boule. Men vi tar det i kronologisk ordning.Boulen kom in i Egarts liv i början av 90-talet. PRO Sandviken lärde ut boulespelandet på Valhallas utebanor. Men Egarts nyvunna bouleintresse var större än att låta sig nöjas med sommarspel utomhus. För vinterspel gav ett medlemskap i LBJ inträde till inomhusspel på Sörby Urfjäll. Nästa klubbadress blev BK Esplanad på Alderholmen dit Egart och några kamrater sökte sig 1999. Men Egart var Sandvikenbo och ombads att försöka bilda en bouleklubb i Sandviken. Sagt och gjort. Med stort engagemang tog sig Egart an uppgiften och fick bouleintresset i Sandviken att växa från 12 till 35 spelare på ett år. Just i den av Egart startade nya bouleklubben Steel Boule. Året därpå var medlemsantalet 50 och nu hade Egart också fixat kontrakt på en lokal i Storvik för inomhusspel för Steel Boule.
För mig är Egart inte bara den skicklige boulespelaren med sina smidiga rörelser på banan. Han är Instruktören med stort I. Som instruktör har han lärt åtskilliga nybörjare hur man spelar och uppför sig på boulebanan. Då och då gör Egart träningsinsatser på våra Esplanadtider i hallen, men det är framförallt i nybörjarkurserna som han fått visa vilken utmärkt instruktör han är. Håll armen rak är det inte bara jag som fått höra en och annan gång. I Onsdagsgruppen, som är en permanentning av en nybörjarkurs för några år sedan, tar sig Egart an sina tidigare elever tillsammans med tillkommande intresserade spelare. Birgit är naturligtvis med och hjälper till även här. Och i den gruppen är träning ett återkommande inslag. Inte bara då och då som i Esplanad.
Det här med att tänka på att hålla armen rak när man släpper klotet, tränar Egart regelbundet på framför spegeln med ett klot i handen. Men då bör man inte göra som en av hans adepter gjorde hemma framför en spegelvägg - öppna handen när armen är utsträckt rak. Det blir en alldeles för dyrbar historia. Och inte blir man populär hemma heller.
Instuktören Egart är ju som vi vet och fått känna på, en sjusärdeles duktig boulespelare. Av sina DM-segrar är den i Hedemora för tio år sedan den allra roligaste, tycker Egart. Birgit var nybörjare och jag hade anmält oss till dubbeln i DM i Hedemora berättar han. Birgit visste inte att det var en så stor tävling vi skulle delta i. Hela 48 lag deltog. I ett distriktsmästerskap. Och vi vann! Slog alla LBJ:are, Esplanadare,Steelboulare och dalmasar - ja hela surven och spelade som i trans i finalspelet. Oj, oj, oj vilket glädjerus!
Det har blivit många tillfällen efter den segern för Egart - oftast tillsammans med Birgit Valsberg - att kliva högst upp på prispallen. Och apropå prispall. Ni vet kanske inte att det är Egart som har tillverkat vår fina prispall i hallen. Jodå - det gjorde han sedan jag uttryckt önskemål om en prispall i hallen. Och då Egart berättade att han tillverkat en prispall till hallen i Storvik och gärna kunde göra en till Gefle Boulecenter också, var jag inte sen att tacka ja till hans flotta erbjudande.
Här nedan ser vi honom efter en av alla hans segrar högst upp på prispallen i Gefle Boulecenter. 
Men det är inte bara prispallen i vår hall som bär Egarts signatur. De poängtavlor vi använder inne i hallen, på rörställningar, har han också tillverkat. Och hålen vi lägger kloten i på trallgolvet intill banorna är också Egarts idé och genomförande. Plus mycket annat arbete han tillsammans med Birgit lagt ned i hallen för att förbättra och förenkla tillvaron för oss övriga boulespelare.
Vi har i Egart en klubbkamrat med många järn i elden, alla med innehållet "boule". Poängboulen, Onsdagsgruppen, Esplanads tävlingskommitté spetsat med ett mycket flitigt deltagande i tävlingar inom distriktet. Och en klubbkamrat med stort boulekunnande som alltid ger ett uppskattande ord till såväl med- som motspelare. En klubbkamrat som på ett försynt sätt hjälper till att rätta till våra ofullkomligheter i boulespelandet. Rak arm! /Ralph i juni 2015
Vår färgstarke skotte som lärt USA dricka Gevaliakaffe
Kan ni tänka er att Alex sjungit sopranstämman i kyrkokören bland nunnor och munkar hemma i Perth i mellersta Skottland? Jodå det har han - före målbrottet. Och trummis i skolans säckpiperorkester finns också med på hans musikaliska CV. Annars låg det kanske närmare till hands att Alex blivit fotbollsspelare än musiker eller sångare. Släktnamnet Strachan är vida känt i fotbollsvärlden. Men föräldrarna såg till att sonens uppväxt kom att innehålla mer pluggande för högre utbildning och mindre tid tillsammans med fotbollskompisarna. Och Strachanklanen, Skottland och fotbollsvärlden gick kanske miste om en stor lirare, men vi i Esplanad fick ju förmånen att bli klubbkamrat med denne färgstarke, hårdskjutande skotte.
Alex arbetade inom General Foods (sedermera Kraft Foods) när han 1974 fick i uppdrag att bygga upp en ny planerings- och logistikfunktion för Gevaliafabriken i Gävle. Han blev kvar i Sverige och fick efter sin logistikinsats ta sig an rollen som distributionschef för att sedan övergå till er mer marknadsorienterad roll som exportansvarig. Så småningom kom en ny och ännu större uppgift och utmaning - att tillsammans med ett utvalt litet team av Kraft-medarbetare i USA etablera en marknad för Gevaliakaffet i USA. Januari 1983 blev en oförglömlig månad för Alex - Gevaliakaffet lanserades på postorder i USA, s k "direct marketing".
Alex hade alltså lyckats utomordentligt bra med uppgiften och vid sin pensionering 2001 hade volymen växt till 8.000 ton, en betydande volym för rosteriet. Strongt jobbat Alexander! (Jo, hans dopnamn är faktiskt Alexander). Kaffet erbjöds i många varianter och levererades till miljoner kunder för det "facila" priset av 230 kronor per kilo för vanlig mellanrost och upp till 700-800 kronor för de många exklusiva kvalitéerna i sortimentet. Under de första tio åren hade Alex klippkort över Atlanten. En mycket spännande, men också slitsam tid i hans karriär.
Men tiderna förändras, så ock för Gevaliakaffet i USA. Volymen har krympt och fortsätter att krympa och produktionen sker nu i USA. "Sorgligt för Gävlerosteriet, som under nästan 20 år kämpade så bra för att tillfredsställa kraven på såväl kvalité som mångfald", slutar Alex sin berättelse om Gevaliatiden i sitt liv.
Vägen till boulebanan hittade Alex via Olle Blid, som han träffade på ett garden party i Gävle 2003. Olle, som då var ordförande i BK Esplanad väckte Alex intresse för boule. Och att Alex skulle gilla boulesporten kan man ju förstå. Biljard är han ej hejare på, så runda och roliga saker som bollar och kulor/klot är ju svåra att motstå. När vi ser Alex på boulebanan så är det inte i första hand som läggare vi tänker oss honom, även om han är en duktig sådan. Nej det är skytten med dynamit i armen och fullt fokus på motståndarklotet vi associerar Alex till. Här blir det inte några försiktiga markkrypare när han är i farten utan pang på järnet så det slår lock för öronen. "Alexanders ragtime BANG!" Alex har varit en stor tillgång i Esplanads tävlingsverksamhet. Som en av lagspelarna i Esplanads tidigare seriespel inom Svealands Bouleförbund, var han i hög grad delaktig i att föra upp BK Esplanad till serietoppen och vinst i veteranserien. Före överflyttningen av sin tävlingslicens till Trödje återfanns han ofta tillsammans med sina Esplanadpartners högt upp i resultatlistorna i distriktets många licenstävlingar. Tillsammans med Inger och Åke Ekstrand har han i Trödjes färger haft stora framgångar med bland annat seger i Björklingens stora sommartävling (drygt 120 deltagande lag) två år i följd (2013 och 2014).
Att Alex inte förlorade sina röstresurser efter målbrottet, har vi alla kunnat höra när han upphäver sin mäktiga stämma i hallen. Min mamma sa ofta att jag föddes med en inbyggd högtalare i strupen, säger Alex. Och Alex hörs! Och syns! Och vill vara med och hjälpa till! På jubileumsfesten 2013 - som Alex så förnämligt arrangerat- var han i sitt absoluta esse. Sedan jag som ordförande hälsat gästerna välkomna och berättat om klubbens historia, lade han snabbt beslag på mikrofonen, som han sedan ytterst motvilligt släppte ifrån sig under hela kvällen. Det var knappt så att våra musiker fick låna miken när dom skulle spela och sjunga.
Genom Alex inträde i Esplanad i början av 2000-talet berikades klubben med en synnerligen värdefull medlem med ett brett verksamhetsfält. Sedan 2005 är Alex klubbens kassör. Han var under flera år vår "städgeneral", d v s ansvarade för att våra städuppdrag på Gävle Bro med flera ställen blev utförda och att vi fick bra betalt för arbetet. Klubbens tävlingsverksamhet har också under många år varit hans ansvar, men kunde förstås inte kombineras med hans påbörjade engagemang i Trödjes tävlingsverksamhet. Och när det gäller fester och arrangemang runt årsmöten är Alex insats ovärderlig. Han ÄR vår festkommitté och fixar arrangemangen på ett suveränt sätt. Ensam!
I en ideell förening som vår, är det livsviktigt för föreningens fortsatta existens att ha medlemmar av Alex kaliber. Som ser vad som måste göras, som ser till att det blir gjort, tar ansvar och är kreativ. En och annan medlem hajar kanske till när "Bombkastaren från Perth" spänner ut bröstkorgen och ryter till. Men lyssna på vad han säger! Alex vill bara att allt ska fungera i hallen och att det ska gå undan. Och han är en person som verkligen bryr sig om sina medlemskamrater och vill se till att dom trivs i klubben. För det vet jag, som har haft ett positivt samarbete med Alex i styrelsen sedan 2006! /Ralph i juli 2015
Ekenkisen -Backhopparen - Gnagetfanset
"Ba-pa-da-pa-pa-do" (Bosse uttrycker glädje efter att ha lagt in en riktig mördarkula intill lillen). Heja A-I-K ! (Bosse är glad igen sedan AIK tagit nya poäng i Allsvenskan).
Ekenkisen Bosse Wicklund föddes på Allmänna BB i Stockholm 1934 och växte upp i Danderyd, som på den tiden inte alls var den "fiina"kommunen och förorten till Stockholm som den är i dag. Nej då var Danderyd en köping och arbetarboställe enligt Bosse. Efter folkskolan blev det Murarskolan i Stockholm och jobb som murare i 17 år till dess kroppen sa nej. Pappa var instrumentglasblåsare (typ laboratorieglas) som startade eget och Bosse hjälpte till i familjeföretaget några år. Inom samma bransch fick han sedan jobb i ett göteborgsföretag och reste landet runt till bl a kemiska industrier och läkemedelsindustier och byggde och monterade jättelika destillationsanläggningar.
Kopplingen till Gävle då? Jo, Bosses föräldrar hittade tidigt ett ett fint sommarboende i Hållnäs (Tierps kommun). Och bor man så nära Gävle på somrarna så kanske man vill flytta permanent till Gävle efter pensioneringen. Vilket Bosse och frugan också gjorde 2001. En tidig koppling till Gävle hade Bosse också genom sina morföräldrar i Gävle, där morfar var brandchef i kommunens brandförsvar.
Men hur kom det sig att en stockholmskille som Bosse blev backhoppare? Jo, det var hans skolfröken, som tog med sig sina lärjungar till frisksportanläggningen Fiskartorpet på norra Djurgården och lät dom som ville och vågade, prova på backhoppning. Och Bosse både ville och vågade! Från början var det i dom små hoppbackar killarna själva byggde av snö, men så en dag var det dags att prova på Fiskartorpets permanenta backe, där backrekordet var 47 meter. De e klart man va skraj första gången, säger Bosse. Ni som har provat på backhoppning i unga år i egenbyggda hoppbackar av packad snö och seglat i väg 6 - 7 meter i bästa fall, förstår hur stort steget är att sedan gå upp och hoppa i en permanent backe med breda backhoppningsskidor och med helt andra branter i över- och underbacke och hopplängder av en helt annan dignitet.
Bosse började tävla när han var i 16/17-årsåldern för Skidklubben Skade i Stockholm. Det blev tidigt resor till andra hoppbackar i landet och på Junior SM i Tranås blev han tvåa. Som senior blev han distriktsmästare i Stockholm och tävlade i de allra största hoppbackarna i Sverige på den tiden, t ex Paradiskullen i Örnsköldsvik, Hallstabacken i Sollefteå, Kubenbacken i Sundsvall och Källviksbacken i Falun. Som sin största framgång i backen håller Bosse femteplatsen i SM på Frösön 1957. Sitt allra längsta hopp gjorde han i en backe utanför Oslo - 98,5 meter! Huga, huga!
Jag frågar Bosse om han vurpat och slagit sig illa någon gång under backhoppartiden. Jo, en gång voltade jag. Det var i Källviksbacken i Falun. Det såg otäckt ut, sa dom som såg fallet. Jag fördes i ambulans till sjukhuset, men var uppe på benen igen efter två dagar på sjukhuset. Mörbultad men utan brutna ben. Tuffa killar dom där backhopparna.
Mammas och pappas stuga i Hållnäs blev så småningom Bosses och hans familjs sommarparadis. Här började Bosse spela boule och var med i tävlingar mot andra orter i Norduppland. Medlem i Esplanad blev han 2001.
Nu ska jag lägga mitt klot till höger om och framför ledarklotet och alldeles intill lillen. Kolla nu! Bosse talar gärna om för såväl med- som motspelare vad han har för avsikt att göra med klotet innan han lägger eller skjuter. Och ibland infriar han prognosen - till sin egen (?) och dom andra spelarnas stora förvåning. Men förvånad blir inte jag när jag ser Bosses namn högst upp på tjänstgöringslistan i hallen när det är Esplanads tur att bemanna serveringen vid stora tävlingar i hallen. Han tvekar aldrig inför en ideell insats i föreningen om bara hälsan tillåter. Föredömligt! Vid dom här tillfällena får han ju dessutom möjlighet till lite trevligt snack me' andra polare i hallen. Och det vet vi att Bosse gillar. Nytta med nöje!
Heja A I K ! "Ba-pa-da-pa-pa-do"
(Ralph, augusti 2015)